Det börjar bli dags för Aussie
Snart är mitt sommarlov över! Det har nog varit det kallaste sommarlov jag någonsin har upplevt. Det är okej. Jag har fått umgås med mina nära och kära. Jag har aldrig tagit vara på tiden så mycket som jag har gjort dom senaste månaderna. Varje sekund har jag sugit åt mig som en svamp när jag har varit med familj och vänner. Man uppskattar tiden med nära och kära på ett helt annat sätt när man har begränsad tid med dom. Jag älskar min familj. Både min biologiska och obiologiska. Dom som jag behöver i mitt liv för att kunna andas.
Även fast jag älskar min familj och har ångest över att lämna dom så är jag jävligt leds på Sverige nu. Jag älskar detta land men vintern gör mig mer deprimerad än Kierkegaard och jag vill faktiskt härifrån nu. Jag vill gräva mig ner i skolböckerna igen. Jag vill känna att jag gör något. Det värsta med att ha sommarlov mitt i vintern är att ingen är ledig och man går hemma, släpar fötterna efter sig och väntar på att någon ska ha tid för en. Jag är som ett jobbigt barn efter mina vänner. Tur att dom är lika dryg som mig. Det är så mycket blandade känslor. Mina vänner frågar mig hur det känns att jag åker snart och helt ärligt så vet jag inte. Jag är nervös, lycklig och har ångest på samma gång. Jag lever i en emotionell bubbla. Jag är nervös och har en fruktansvärd ångest över att ingen av mina vänner är kvar. Jag kommer på nytt vara ensam på campus, med några bekanta. Jag ska hitta nya vänner. Jag vill inte ha nya vänner! Jag hittade ju helt underbara, oslagbara vänner förra terminen! Hur ska jag kunna hitta någon som ens nästa är lika bra? Tänk om jag inte får några nya vänner alls?!
Samtidigt är jag lycklig över att snart få lämna Sverige, kylan och vardagen här. Snart är jag tillbaka i ett alldeles för varmt klimat med för stora kryp och äcklig öl. Snart är jag tillbaka på ett mysigt campus som har världens godaste chai latte, spännande föreläsningar och unika människor. Jag behöver inspiration. Samtidigt har jag ångest över att vara borta i tio månader. Jag saknade mina vänner så det gjorde ont förra terminen. Samma ångest kommer komma under dom här tio månaderna.
Så ja, ungefär 5000 känslor strömmar igenom min kropp dagligen. På söndag åker jag. Amanda följer med mig till Arlanda och håller mig i handen. Jag behöver någon som håller mig i handen. Helst tio månader framåt.
