Taking a Trip Down Memory Lane
Jag har börjat tänka mycket på tiden då jag hade häst. Som att jag äntligen orkar ta tag i tanken av att det inte längre är en del av mitt liv. Det som skrämmer mig mest är att det känns som ett annat liv. Alla mina minnen kan jag minnas som just vad det är, ett minne. Men tiden jag hade med hästarna känns som en dröm, som att det aldrig har hänt.
Det var den bästa tiden i mitt liv. Inte bara för tiden med dessa mäktiga djur utan också för allt jag lärde mig. Det var också genom detta intresse jag fann några av mina finaste vänner Martina och Josefina. Jag lärde mig så mycket om ledarskap, struktur, disciplin, noggrannhet, ansvar och inte minst sorg. Fyfan vad mycket det sorg det innebär att äga ett djur, hur mycket oro man får uppleva. Att sluta med hästar var ett val jag gjorde när jag var 17 år och vi blev tvungen att ta bort min häst Lilly. Hon hade blivit så illa vanvårdad i sitt liv att det förstört henne både fysiskt och psykiskt. Att hon hade blivit dåligt behandlad såg man på hennes kropp redan när jag köpte henne. Vi förstod väldigt fort att det var något halvskumt med ägarna, trots att hon kom från en ridskola, som man tror ska behandla djur någorlunda bra efter lag. Bland annat så sa dom att hon attackerar folk som går in till henne i boxen, så man måste tvinga in henne i ett hörn med piska och sen ta på henne grimman och leda ut henne på gången (?!). Det var en lång väg att gå för att få tillbaka hennes självförtroende för människor, men det är en annan historia. Hon hade blivit sämre behandlad än vi trodde och efter att ha räddat henne gång på gång (från olika fysiska problem, som förstörde hennes psyke lite mer för varje gång) så gick det till slut inte mer. Hon hade förlorat förtroendet för alla och hon blev farlig.
Att ta beslutet att avliva henne var tufft. Jag var sjutton år och hon var mitt allt. Dom perioderna som hon mådde bra så var hon en underbar häst. Även när hon hade problem och ont så var hon också underbar. Men det gick en dag inte mer, hennes psyke klarade inte av mer. Jag visste vad som var det rätta och jag hade otroligt mycket stöd. Men helvete, att ta det beslutet är svårt för vem som helst men ännu svårare för en sjuttonåring som fått leva sin dröm som hästägare sedan 12 års ålder. Det var min vardag, min fritid, mitt liv.
När Lilly försvann så ville jag satsa på skolan. Jag ville få bra betyg och bygga upp en framtid. Jag grät en gång efter att vi tagit bort Lilly. En gång. Sedan så är det som att jag inte har orkat tänkt på det. Även om jag och mina vänner pratar om stalltiderna och skrattar åt alla minnen så är det som att jag har trängt bort sorgen över att det är över.
Men nu är jag på ett helt annat steg i livet. Det känns som att jag tänker väldigt mycket på hästarna (både Lilly och min första häst Chabina) för att jag äntligen orkar tänka på det. Det är lite sorgligt men jag känner mig också lycklig. Jag fick uppleva det som de flesta småtjejer bara drömmer om. Jag har världens bästa föräldrar, dom gjorde allt för att jag skulle kunna satsa mitt intresse. Någon dag ska jag ge tillbaka det dom har gett mig (som om det går..)
Jag på Järvsö Ryttargård, en veckas ridläger.
Jag och Hidalgo, en westernhäst jag red som 11-åring.
Jag och min första häst Chabina J.L. Här var jag 14-15 år.
Jag och Lilly. Eller Lidewij som hon hette egentligen. Ett holländskt namn (ja som Lidewij i The Fault In Our Stars för dom riktiga nördarna). Bilden är tagen innan vi upptäckte problem med hennes tänder, som gjorde att hon blev så smal att man såg revbenen. Efter en operation så blev hon bättre. Men ja.. hon insjuknade igen. och igen. och igen. På olika sätt. Här hade hon dock byggt upp ett förtroende för oss i stallet.
När vi ändå take a trip down memory lane så hittade jag gamla bilder på Chiefen. Familjens älskade hund med alldeles för många namn. Houndini utbrytarhunden - ett namn han fått efter att han lyckats ta sig från bagageluckan och genom nätet för att sitta längst fram under tiden vi i familjen var inne och handlade. En gång tog han sig igenom trä när familjen var och kollade på luciatåg. Vi satte en träskiva för ingången i köket när han var valp så han inte skulle skita ner hela huset. Vi hittade honom snarkandes i vardagsrummet. Så ja, utbrytarhund var han absolut. Han fick även under en tid heta talibanen, terroristen, hunn, hunden, cheffe och brunt. Jag minns inte ens alla hans smeknamn. Men fyfan vad jag saknar Chiefen. Den tomma känslan jag har när jag tänker på honom kommer nog aldrig förvinna.
Nu började jag fundera om det här inlägget ens är intressant för andra att läsa. Men det borde jag skita i egentligen. För det var underbart att få ur sig lite tankar. Det är såhär jag hanterar alla miljoner tankar som rör sig i mitt huvud. Nu kanske jag kan sova till och med.
