Emma Lidman

Jag har svårt att sova. Fast det har jag haft i tjugo år, men inatt kan jag verkligen inte somna. Jag oroar mig för framtiden. Jag tyckte jag ifrågasatte mig själv innan jag bestämde mig för vad jag ville göra i mitt liv. Det var ingenting jämfört med hur mycket jag ifrågasätter mig själv nu när jag väl bestämt mig. 

 

Jag visste att det skulle bli läskigt att följa mina drömmar. Trots att jag vet vad jag vill i det stora hela så är det så sjukt svårt att hålla upp självförtroendet. Det är min största utmaning. Jag har valt ett yrke som kommer innehålla hård konkurrens, kreativa genier och människor som går över lik för att komma dit dom vill. Och så kommer lilla jag. Vem är jag att tro att jag kan påverka människor så pass mycket att de vill göra en förändring? vem är jag att tro att jag kan få reaktioner, enbart baserad på mina texter? Vem är jag att tro att jag kan göra en dokumentär? Att skriva har för mig alltid varit en hobby, sen fick jag höra att jag var duktig på det, sen fick jag höra att jag har en  talang för det, sen fick jag höra att jag borde jobba med det. Jag har skrivit böcker sen jag lärde mig skriva. Fram tills sista veckan i gymnasiet var jag inställd på att utbilda mig till det gamla hederliga svenssonjobbet socionom. Men läraren jag kom minst överens med, som aldrig gav mig positiv feedback eller jag verkligen inte tyckte om (han tyckte inte om mig heller) frågade om jag aldrig funderat på att jobba som journalist så fick det mig för första gången att inse att jag kanske faktiskt skulle kunna leva på det jag älskar att göra - skriva, påverka och hjälpa. Det här var något helt nytt för mig, trots att fler lärare påpekat att jag borde överväga journalistyrket. Men när en lärare som inte tycker om mig eller aldrig tidigare gett mig positiv kritik, sista dagen på gymnasiet, säger att jag borde bli journalist så började jag tänka om. Jag har alltid fått bra kritik för mitt språk och sätt att skriva, men att få en komplimang från en människa som inte tycker om en är den bästa typen av komplimang du kan få. Det är på något sätt att svälja sin stolthet. Nu bryter jag regler genom att skryta om att jag kan skriva, men det kan jag faktiskt. 

 

Men journalistyrket innehåller så mycket mer än att skriva. Grunden för journalister är att skriva, oavsett vilket område du jobbar med. Men journalister ska ha självförtroende, dom ska alltid vara 100% redo att hitta en story, dom ska massproducera texter om skit för att underhålla dagens lättutråkade samhälle. Jag vet inte om det är nu när vi förbereds inför journalistyrket som våra lärare är extra hårda, men det känns som att man som journalist måste ta ut det personliga och vara mer som en robot. 

 

För mig är allting jag skriver om personligt. Jag måste beröras av det, annars blir det jag skriver rent skit. Jo jag är otränad och kommer nog lära mig att skriva om saker som inte intresserar mig också, men vill jag det? Jag är så rädd att min passion för att skriva kommer försvinna för att någon säger åt mig att det är fel av mig att inte kunna skriva om allt. Att någon kommer säga till mig att jag måste lära mig hantera att skriva om allt, hur ska jag annars kunna vara journalist? "Emma, möt din deadline. Tio minuter kvar till texten ska vara inne". Jag förstår deadlines, jag jobbar bäst under press. Men med dåligt självförtroende och att vara perfektionist resulterar i att jag har sjukt svårt att lämna in arbeten som måste göras på 25 minuter. Jag HATAR att lämna in arbeten jag inte är nöjd med. "Men Emma du blir aldrig nöjd med dina arbeten", nej det blir jag inte. Men jag ser när det är kvalité på något jag har skrivit och när det är något halvfärdigt skit jag aldrig, personligen, skulle publicera. Till exempel min blogg, här skriver jag bara av mig. Jag skulle aldrig påstå att det är några kvalitétstexter jag publicerar här. 

 

Missförstå mig inte. Jag ska inte flytta hem igen, jag ska inte byta yrkesval. Det jag tror jag vill komma fram till i den här, förmodligen lätt förvirrade, texten är att jag måste hitta min typ av journalistik. Vad vill jag? Jag vet att lärare säger till mig hur jag ska göra men jag vill inte förlora vad som är unikt med mig. För alla kreativa människor är unika. Det finns inget rätt och fel men ändå så lär vi oss att jobba efter ramar och jag är så rädd att förlora det kreativa i att skriva. Det var jag nära att göra på gymnasiet. För mig så har skrivandet alltid kommit naturligt. En debattartikel skrev jag automatiskt rätt eftersom jag hade läst så många debattartiklar, jag har till och med skrivit debattartiklar innan det var en uppgift i skolan. Men helt plötsligt började läraren tala om tre argument och viktigast var det sista argumentet, mittenargumentet skulle vara sämst och första argumentet skulle väcka intresse. Det var då jag tappade mitt skrivande lite, för nu var det någon som sa hur det skulle se ut. Även om jag skrivit på rätt sätt innan så blev jag förvirrad för jag fattade inte ens att det fanns regler för hur olika typer av texter skulle se ut. Lika med krönikor, essäer osv. Jag lärde mig hantera det ändå och tyckte fortfarande det var sjukt roligt att skriva. Men jag saknar det där med att få göra precis som jag vill. 

 

Det är lika här på JCU. Nu säger dom åt oss att följa en pyramid när vi skriver en artikel. Vi måste följa vissa kriterier för att förstå att det är en story som kommer väcka intresse hos läsaren. Ännu en gång; jag förstår varför vi måste lära oss det här. Det är viktigt för många att ha en struktur. Men jag själv tror rätt så naivt att man kan hitta en story i vad som helst, hos vem som helst, vart som helst. En självbiografi hos en totalt okänd människa kan vara tio gånger mer intressant en självbiografin om Lady Gaga, som Gaga inte ens själv har skrivit. 

 

Jag bryr mig så jävla mycket, om allt. Jag måste få uttrycka mig. För mig så handlar journalistik om att skapa. Att ta något som upprör en och sätta det i ett perspektiv alla förstår. Det är en konst. Det ska inte handla om att göra projekt som håller i en timme. Jag vill djupdyka i ett ämne och jag vill att projektet ska vara i flera år. Jag tror jag vill hålla på med dokumentärfilmining faktiskt. Jag vill vara mitt i processen. Göra research, planera, hitta, filma, skapa ljud, redigera. Jag vill att folk ska få rysningar över en upptäckt som redovisas i dokumentären. 

 

Men James Cook University är en helt otrolig skola, tro inte att jag inte trivs. Lärarna här vill verkligen hjälpa eleverna att klara kurserna och dom är otroligt noga med att förbereda oss vad som kommer ske efter vi har tagit ut vår Degree och dom gör allt för att hjälpa oss bygga ett kontaktnät och portfolio, alltså något att visa upp för våra framtida arbetsgivare. 

 

Men fortfarande. Jag vill inte mista kreativiteten i skrivande, och det är en otroligt fin linje mellan att bli en massproducerande journalist som gör arbetet för att försörja sig och en passionerad journalist som lever och andas för att påverka andra människor. Jag vill bara inte tappa mig själv utan jag vill hitta mig själv. Det är nog det jag vill komma fram till.