Emma Lidman

Vart ligger din brytpunkt? Du vet när du har kämpat så länge för att hålla dig själv på plats och inte splittras i tusen bitar. Du har hänt skit omkring dig gång på gång men du sväljer det, för du måste keep your shit togheter. Vilken är din svagaste punkt och hur tålig är du när den blir attackerad? Det behöver inte ens vara med flit någon trycker på din svagaste punkt, men det gör precis lika ont. Om du är nära din brytpunkt och din svagaste punkt utsätts, håller du fortfarande dig ifrån att splittras i tusen bitar eller låter du helvetet bryta ut? Hur snabb är du på att samla dig själv och gå vidare? 

 

Först och främst: jag mår bra. Jag är inte deprimerad, jag har fina vänner här och jag bor i en stad som har 320 soldagar om året. Jag trivs på den platsen jag är i livet. Men det är tufft att bo på andra sidan jorden och det är verkligen ett test på hur tålig man är som person. Precis som många andra har jag gått igenom en hel del skit i livet och jag har varit med om tuffare tester men ibland, bara ibland, vill jag vara fem år igen och sitta i mammas knä. 

 

Idag utsattes mina två svagaste punkter. Det var som att någon slog mig på käften. Mina absolut svagaste punkter som väldigt få personer vet om. Det är inte mycket som kan bryta ner mig och många av mina närmsta vänner vet inte ens om mina svagaste punkter. Jag gjorde allt jag kunde för att hålla mig själv ihop. Jag räknade till tio, tog djupa andetag, jag tänkte till och med "what would Beyoncé do" (jag tycker alla borde ha en sån pass stor förebild som hjälper en i tuffa situationer. Beyoncé är min största förebild) men ingenting räckte. Jag bröt ihop. Det var inte ens meningen av den här personer att utsätta mig för det. 

 

Då skäms jag. Jag skäms så jävla mycket. Sedan kommer tankarna. Hur kan jag vara så svag? Så fånig? Åh nej nu får jag dom andra att känna sig obekväma. Sedan kommer prestationsångesten. Jag måste sluta gråta. Hur fan ska jag någonsin lyckas i livet om jag börjar gråta inför en grupp med människor? Det här är så jävla oproffsigt! Jag måste lära mig att hålla gråten borta. Jag måste lära mig att ta skit ibland. Sluta gråt! Sedan kommer flyktinstinkten. Jag måste härifrån. Jag måste få komma bort från människor och sitta ensam och bara låta gråten komma. Fan jag måste bort härifrån! 

 

Många som bara känner mig rätt ytligt ser mig som en stark människa. Jag kan ta skit och jag är inte rädd för att säga vad jag tycker. Jag går min egen väg och jag är så orädd för konflikter att jag borde bli toppolitiker. Jag tycker om den bilden av mig själv. Jag vill ses som en stark människa. Vem vill inte? När jag var tonåring gjorde jag allt för att hålla den fasaden uppe och det är något som sitter i. Men nu för tiden uppmanar mig själv och andra att visa sina flaws. Det är en del i att vara stark tycker jag. Bryter någon ihop framför mig försöker jag trösta och finna en lösning på problemet. Jag uppmanar människan att låta sig själv bryta ihop. Jag tror att alla behöver ett meltdown en gång i månaden bara för att få ur sig lite skit. Jag tycker att man är starkare om man vågar visa känslor än om man försöker hålla allt inom sig. Så varför kan jag inte låta mig själv ha ett jävla meltdown? Jag utsattes för något som tär på mig idag men ändå så kan jag inte se mig själv som stark utan jag ser mig själv som svagare än någonsin. Jag slänger skit över mig själv och förbannar allt som har med mig själv att göra. 

 

Samhället är så jävla förvridet. Vi ska ha kroppar som är så smala att det är ohälsosamt, vi ska ha jobb som betalar bra istället för att jobba med det vi älskar för annars räknas vi som ett misslyckande och vi ska aldrig visa känslor för då är man svag. Man ska likt en maskin kunna ta skit och utsättas för både det ena och det andra utan att bryta ihop. För bryter du ihop, då är du nog inte anpassad för för jobbet, utbildningen eller dylikt. 

 

Jag bröt ihop idag. Jag kom iväg därifrån och jag gick och satte mig ensam, borta ifrån människor. Jag bröt ihop ordentligt. Jag grät och hulkade och var fulare än Kim Kardashian när hon grinar. Mina ögon var alldeles uppsvällda. Jag grät och hatade mig själv i säkert en timme. Det kanske låter brutalt, att hata sig själv. Men det gör alla ibland. Så länge det inte kommer till en ohälsosam nivå så är det okej. Jag tror det är ett sätt för mig att börja peppa mig själv. Ett sjukt jävla sätt men det fungerar.

 

När jag når min brytpunkt och låter allt bara komma över mig så är det av en anledning tror jag. Man gråter för att hela sig själv. Jag får ut allt som grämer mig och jag får börja om från noll. Efter ett tag känns det bara bättre. Jag byter ut mitt självhat mot att börja peppa mig själv på allvar. Jag försöker hitta lösningar och jag håller en inre dialog med mig själv. Jag inser att det är okej att bryta ihop. Något jag aldrig kommer ihåg när jag bryter ihop men efter så blir jag så förbannad att jag skäms över att visa känslor att jag bestämmer att det är okej. Varje gång. 

 

Därför skriver jag också det här inlägget. Det är okej att visa sina känslor. Det är okej att gråta. Skit i om andra känner sig obekväm och tänk på dig själv. Det är du som är ledsen. Idag var jag ledsen. Imorgon kommer jag vakna upp och känna mig starkare än idag. Det gör jag när jag har haft ett ordentligt melt down. Så tillåt dig själv att känna saker. Tillåt dig själv att vara svag ibland. Vi har alla tillfällen i livet då vi är svaga och det är en del av livet. Vi måste bara våga visa det för varandra. 

 

Mina vänner som läser det här får gärna lämna en kommentar. Jag behöver er idag. Det är något som jag inte kommer skämmas över. Jag ska aldrig behöva skämmas över att be om hjälp och stöd. Bara för att jag gråter idag och känner mig som världens mest vilsna person så betyder inte det att jag är svag. Jag är stark. Jag är bara inte stark idag. Det är okej. 

 

 

Min och Ewelinas låt. Lyssna på texten. Den här låten lyssnar jag alltid på när jag är ledsen eller har dagar som känns extra jobbiga.