Emma Lidman

För vissa människor är en hund bara en hund. Ett djur man köper som liksom förblir ett djur och det är inte en sådan stor deal. Man kanske köper en hund till barnen som dom kan roa sig med, andra köper en hund till jakt och vissa köper till utställningar. För min familj så blev vår hund en till familjemedlem. År 2001 när jag var sju år gammal åkte jag och min familj till norrbotten för att skaffa en labrador retriver som vi döpte till Chiefen. Jag var som sagt sju år och var bara glad att få en valp, jag skulle aldrig ens i mina vildaste fantasier kunna förstå vid det laget hur mycket den här lilla chokladbruna, söta valpen skulle komma att betyda för mig och min familj. 

 

Redan under de första veckorna utvecklade Chiefen en personlighet som är starkare än hos vissa människor. Det var många gånger lättare att ha en hel konversation med Chiefen än vad det var med människor. Han blev så mycket mer än en hund för min familj. Han blev en vän, ett syskon, någon man litade på. Några av de bästa minnena i mitt liv är när hela min familj låg i sängen med Chiefen i mitten och kliade han på magen. Då såg det nästan ut som att han log. Jag har aldrig sett en nöjdare hund i hela mitt liv. När han var ung och vi släppte honom vid vattnet brukade han springa i full fart ut på bryggan och kasta sig i vattnet, ett typiskt labradorbeteende. När jag hade häst brukade han ibland få följa med ut på ridturer i skogen och springa brevid. De flesta av mina äldre vänner minns nog hans galna "glädjerus" han fick runt gården. Det var som att han hade så mycket energi i kroppen och det enda sättet att bli av med all energi var att ge allt han hade när han sprang. Han såg helt galen ut. 

 

Chiefen var min bästa vän. Jag brukade alltid pussa på honom runt hela hans huvud till hans suckade högt och försökte ta sig därifrån. Men han brukade alltid komma tillbaka efter en tid och sätta sig bredvid mig och vänta på att jag skulle pussa honom på samma sätt igen. Han skulle aldrig erkänna hur mycket han tyckte om det. När jag var ledsen och grät brukade Chiefen ställa sig utanför min dörr. Då brukade jag släppa in honom och han hoppade upp i min säng och bara låg där, tills jag slutade gråta eller somnade. Han brukade också sova på mina kuddar ibland, så jag fick somna till hans hjärtljud. 

 

Men som jag en gång hörde någon säga: köper man djur så köper man sorg. Chiefen var gammal och hans bäst före-datum har gått ut för längesen. Alla som är eller har varit djurägare vet hur sinnessjukt tufft det är att ta beslutet att avliva sitt djur. Sin bästa vän. Men beslutet måste tas. Så igår tog vi i famlijen beslutet att det var dags för Chiefen att gå vidare. På det fridfulla sättet min familj sa att han somnade in så verkade Chiefen hålla med. 

 

Men även om vi tog rätt beslut och det var bäst för Chiefen så är det inte mindre jobbigt för det. Att vara i Australien, i ett rum, helt jävla ensam och veta att ens bästa vän har fått somna in, det är fan hemskt. Jag vill vara hemma i Sverige. Jag vill gråta med min familj, jag vill vara med mina vänner, jag vill få chansen att vara ensam utan en massa måsten. Jag vill inte vara i Australien och dra på ett falskt leende och låtsas som att jag är okej. Men värst av allt: jag vill ha tröst av Chiefen. Det är ju han som alltid har tröstat mig när jag är ledsen. Vem fan ska trösta mig nu? Jag vill hem till min hund, krama om honom och ge honom all kärlek jag har. Men den möjligheten finns inte längre och det gör så jävla ont. Det är så otroligt svårt att förstå att han är borta och jag vet inte hur jag ska hantera situationen härifrån. Jag fattar verkligen inte hur det är möjligt att en hund har kunnat påverka en så otroligt mycket. Jag kommer aldrig mer få en puss från min hund. Jag kommer aldrig mer få se lyckan i hans ögon när han inser att han ska få bada eller gå ut i skogen och plocka svamp. Jag kommer aldrig mer få se när han blänger ilsket på mig när jag har tagit hans favoritplats i soffan och jag kommer aldrig mer få somna till hans hjärtljud. 

 

Kalla mig töntig om ni vill, sitt där och tänk "det är ju bara en hund" om ni tror att det är så enkelt. Jag tycker faktiskt mer synd om dom som aldrig har fått uppleva den typen av kärlek och personlighet från ett djur som jag har fått upplevt av Chiefen. Och om ni undrar varför jag skriver ett inlägg på bloggen om det här så är det för att jag ska få bearbeta det här. Att skriva är en del processen för mig.