Emma Lidman

Dom senaste dagarna har varit hemska. H E M S K A. Jag har haft en helvetesuppgift som har tagit upp 100% av mitt energibehov och lite till. Jag har varit förbannad, förvirrad, förtvivlad och desperat över den här uppgiften. En klassisk den-här-uppgiften-är-så-svår-och-tråkig-att-jag-kan-börja-med-den-en-annan-dag och sen sitter man där någon dag innan den ska in och vill ge upp hela ens framtid och hoppa av universitetet. Jag har gråtit över den här jävla uppgiften. Min mamma har fått spendera sammanlagt 3 timmar på skype till att hjälpa mig med den. Hur många timmar jag själv spendera? jag slutade räkna efter 30. 

 

Men nu är uppgiften klar. Nu kan jag njuta! Hela 30 minuter har jag tillåtit mig själv att göra ingenting! Sen ska jag börja med nästa uppgift. En uppsats som ska in på fredag. Så var det med den vilan. 

 

Förutom att jag är så stressad att jag har svårt att hinna andas (jag skämtar inte, det brinner i bröstet på mig) så går det framåt här borta! Även om det är mycket i skolan just nu så känner jag att det går framåt i utbildningen. Jag börjar lära känna en sida av mig själv som jag inte fått utvecklat så mycket ännu, vilket är min professionella sida. Vem är jag som journalist? Hur ska jag bete mig professionellt i den här situationen? Vilken inriktning vill jag ta som journalist? Det är onekligen två helt olika roller vem man är på fritiden och vem man är när man arbetar. För som dom säger här på JCU: jag är en journalist och jag får ALDRIG se mig själv som en student eller amatör. Från minuten min utbildning började så blev jag journalist. Vi måste se våra lektorer som kollegor och vise versa. 

 

Nu måste jag börja på min uppgift. Annars kan jag glömma mitt mål på en gång. 

 

Utanför biblioteket igår